|
Hej, Janne!
Tack för ett mycket läsvärt nyhetsbrev!
Nog var vi väl ändå värda nåt på 60 - 70-talen???
Jag har aldrig - varken innan eller efteråt - fått tillåtelse att
stå på en bardisk och spela,
men det gjorde vi på det där "dåtida" countryplejset vid
Fridhemsplan. Jag har tyvärr
glömt vad det hette.
Själv heter jag Bertil.
Det kommer jag ihåg.
PS! Jag har redan sålt 11 gamla album - så det blir många bärs i
helgen!
Det hette
Charlies Saloon och det var ett häftigt ställe. Faktiskt undrar jag om
inte detta var Stockholms första countryställe? Om man då bortser från
Svenne Svenssons Cowboy Club (1965) som mer var en klubb som hyrde in sig
i olika lokaler mestadels i Sollentunaområdet. (Bertil var basist i
Country Minstrels i början av 70-talet) JL.
Hej
Janne!
Bar
en reflexion:
Apropå det här med festande och countrykklubbar. Det handlar nog mera om
de individuella countryklubbmedlemmarna och deras festande. De festar inte
för att de är medlemmar i en countryklubb. De bara festar …. Precis som
alla andra som festar utan att vara medlemmar i någon klubb över huvud
taget. Bara en tanke. Hälsn Elisabet L.
Hej
Janne.
Med
anledning av notisen i förra nyhetsbrevet angående det faktum att
Hillfillies är mest spelad i Folkradion vill jag göra följande
förtydligande.
Den
angivna webbsidan
http://www.folkradio.se/playlist_country.asp uppdateras
löpande under innevarande månad, i den takt vi hinner. Detta innebär att
det först i början av nästa månad som man kan se vilken låt som spelats
flest gånger i Folkradions sändningar under månaden.
Men
visst är det kul att svensk country uppmärksammas, och inte bara i
Folkradion. Vårt program med Ny Country sänds även i Radio Roslagen
Norrtälje och Radio Umeå! Och kanske finns det fler radiostationer som
vill återutsända det....hör av Er i så fall så får Ni ett provprogram.
Göran Ohlzon
FOLKRADION 96,4
Centralgatan 4
SE-814 30 SKUTSKÄR
Tfn +46 (0)26 - 58 00 386
Mobile +46 (0)733 - 34 82 00
www.folkradio.se
studion@folkradio.se
Vi är
alla glada att countrymusiken uppmärksammas i våra närradioenheter. Av
Sveriges Radio får vi i princip ingenting. Men efter sådär 50 år med
countrymusik så blir jag inte förvånad. JL.
Aloha, Janne!
Jag
var en av de lyckliga som befann mig på Nybrokajen 11 i fredags för att se
och höra Forge Mountain Diggers spela. Alla som har något som helst
intresse av Old-Timey borde passa på och göra det samma. De recensenter
som påstår att det här är traditionell musik med "modern" och t.o.m.
"punkig" attityd har förmodligen aldrig lyssnat på Uncle Dave Macon, Blue
Ridge Highballers, Eck Robertson eller andra pionjärer från 1920- och
30-talet. En sak som skiljer denna grupp från många andra moderna "Old-Timers"
är att de inte har en alltför vördnadsfull inställning till gamla godingar
som "Hold the woodpile down," "Run Mountain" och "Black-eyed Susie." De
spelar musiken som den spelades för 70 - 80 år sedan; rått, opolerat och
förbannat bra. David Bass är dessutom en helt underbar fiolspelare,
oavsett vilken typ av musik man föredrar. De kommer att spela i Rättvik,
Skellefteå, Ö-Vik, Bollnäs, Undersvik, Arvika, Järvsö, Gävle, Visby,
Eskilstuna, Södertälje, Linköping och Oxelösund mellan 19 september och 5
oktober. Gå in på RIKSKONSERTERS hemsida för detaljer. Enligt Gazetten
kommer de också att spela på Mosebackes Hillbilly & Bluegrass Night 6
oktober. Missa INTE!
Hälsningar,
Jörgen Karlsson, Sundbyberg
A
Six-Pack To Go fyller sex år!
Sex år fyllda av
Johnny Cash, Dolly Parton, Hank Williams, George Jones, Louvin Brothers,
Johnny Horton, Loretta Lynn, Hank Thompson och allt annat vi älskar. Vår
trailerpark grundades på Bröderna Olsson och har därefter varit uppställd
på Medis, Karl Johans Torg, Götgatsbacken, Skånegatan, Bellmansgatan,
Tantolunden, Sveavägen och Östra Södermalm. Många av er har besökt oss var
vi än hållit hus. Nu fyller vi sex år och vill fira med er genom att dra
hemåt, till Folkungagatan och Bröderna Olsson.
Fredagen den 19:e oktober är det som gäller. Boka redan nu. Vi lovar att
det blir bra, riktigt riktigt bra. Mer info snart
Se
www.sixpack.blogg.se Micke Jeppson
Hej Country- och Bluegrassvänner.
Här kommer ett rykande hett tips!
På
lördag den 15.e september händer blir det levande Amerikansk musik i
Nykvarn – bara nå’n timmas resa från Stockholm – god mat och dryck finns!
Tid: 17.00-01.00. Pris: 100 kr.
Ta
E18 mot Västerås – kör förbi Enköping och förbi Hummelsta – sen är det
bara att ta av mot Nykvarn – där Nykvarns Värdshus ligger! Kolla in
affischen!
Det
är halva The Long gone Smiles Band som medverkar denna gång: Birgitta
Adamson, Sven Faringer (fiddle) och undertecknad = bra ös!
Samt
Lonesome Mountaineers från good old Torsby och The STU - Small Town Urbans!
En helkväll med traditionell och modernare Country och Bluegrass! WOW!
Vore himla kul om ni hade vägarna förbi. Välkomna!
Genom Michael Lindgren - för arrangörerna Anders i The STU och Gästgivaren
med vänner.
PS.
LGSB har med sin nya platta Nashville för den som vill slå till.
Kjell Hörlins frågor och påståenden
Fråga 1) Naturligtvis har Janne Lindgren (JL) den insikt och kompetens
som behövs för att värdera klubbarnas arbeten och insatser för att
befrämja countrymusikens fortlevnad och utveckling i landet. Tvivlar man
på det, så måste i alla fall jag sätta ett mycket stort frågetecken för
'frågaren' Kjell Hörlin (KH) i Mora Country & Western club. Bara för att
KH lyckats bra i klubbens arbeten, så gör det inte honom till guru. Andra
människor i landet har otroligt mycket kunskaper i ämnet.
Själv har jag viss erfarenhet från klubbarbete och kan
konstatera att intresset för själva musiken långt ifrån alltid är det som
driver människor till att bli medlemmar i en countryklubb. Många gånger är
det kompisar som drar nya medlemmar till klubben med 'löften' om fester
och trevliga sammankomster. Sedan är det ju alltid upp till var och en att
sätta gränserna. Tyvärr är inte alltid omdömet hos 'gränssättaren' det
bästa. Det har liksom blivit för sent. Men det ska ju inte smutskasta
föreningen/klubben, om det nu inte är så att gränsdragningen ofta är ett
problem för medlemmarna. Då måste ju klubbens ledning agera, utifrån det
faktum att klubben får dåligt rykte. Kanske lätt att få ibland, men
oerhört svårt att tvätta bort. Många människor gillar ju dessutom att
prata skit om andra
vilket ju inte förbättrar situationen.
Fråga 2) Se punkt 1.
Fråga 3) Regeln om personligt ansvar måste vara allenarådande. Om inte,
blir det ju slut på rätten att själv bestämma vad 'just du' vill ha och
vad du tål. Det skulle säkert bli ett slut på festivaler med en sådan hård
inställning.
Fråga 4) Nej inte brottslit (om man inte beaktar lagen om falsk
marknadsföring), men otroligt oetiskt och snudd på omoraliskt, skulle jag
vilja påstå. Annonserar man om country (och inget annat), ska det faan i
mej vara country och inget annat. Allt hänger ju på att annonseringen är
ärlig. Ska det var med annat än country, så annonsera även om detta. Det
kan ju inte vara så hemskt svårt att åstadkomma informativ information.
Använd bara inte country allena när det dessförutom bjuds rock, blues och
visa m.m. Kravet på schysst annonsering är mycket berättigat och betyder
mycket för arrangörernas trovärdighet inför framtiden.
Tänk efter före!
Fråga 5) Country Minstrels har tillsammans med framförallt Mats Rådberg
& Rankarna, betydd väldigt mycket för lanseringen av countrymusik i
Sverige. Om vi talar svenska band och artister.
BBC
och Radio Luxemburg 'skötte' ju lanseringen av de amerikanska artisterna.
Att ta så stora ord i sin mun som KH gör i detta sammanhang, är ju så
urbota dumt.
Det borde inte rendera ett svar, annat än från den/de direkt
påhoppade. KH visar här att det inte kan ligga fakta som grund för hans
missnöje, utan andra skäl anas. Det får väl bli upp till JL och KH att
själva ordna upp det hela. För mej som 'varit med' sedan början av
60-talet är det dock ett enkelt ställningstagande.
TACK JANNE LINDGREN FÖR ALLT DU OCH DINA MINSTRELS GJORT UNDER
ALL DRYGA 40 ÅR OCH TACK FÖR DINA RENT PERSONLIGA
UPPOFFRINGAR SOM DU OCH DIN FAMILJ FORTFARANDE BESTÅR OSS MED.
VI ÄR MÅNGA SOM UPPSKATTAT ER ALLA UNDER MÅNGA ÅR
OCH SOM FORTFARANDE UPPSKATTAR ER. OM DU/NI ORKAR VIDARE, SÅ
VAR VÄNLIGA FORTSÄTT! COUNTRYMUSIKEN I SVERIGE ÄR
FORTFARANDE I STARKT BEHOV AV EN 'JANNE LINDGREN', SOM MOTOR
OCH MENTOR FÖR ALLA NYA FÖRMÅGOR.
Påstående; Har man inte bättre koll på countrysverige än så, är det dåligt
att lägga skulden på JL och hand band. Efter att i så många år varit med
och lett utvecklingen, så vore väl det förment att neka JL & Minstrels en
nertrappning.
Lägg därtill LJ's sviktande hälsa. Radio och nyhetsbrevet är ju
JL's media att nå människor. Materialet som används är ju helt beroende på
vad countrysverige förser LJ med.
Han
är ju ingen arbetande/uppsökande journalist. Så känner sig KH förbigången,
beror det kanske på att han inte försett JL med informationer och
material.
Påstående; Recensenter hat ett svår arbete att utföra. Med viss kännedom
om JL och hans värderingar av countrymusik, så anser jag att man borde
besinna sig innan man skickar material. Fråga sig själv om man är
intresserad av vad en (1!) anser om alstret. Vet man med sig att det inte
handlar om musik som kan placeras i countryfacket, ska man kanske inte
skicka exemplar för utlåtande. Vet man med sig att det dessutom håller
lågt, eller rent av dålig kvalitè, ja då borde det var självklart att
avstå. Men nu är det så att dom allra flesta 'artister och band' är så
kåta på att få omdömen i förhoppningen att det ska bedömas välvilligt. När
så inte sker, är det recensentens fel och inte artistens eller bandets
eller producentens eller vad man nu vill skylla på. För sig själv är man
en stjärna och någon som alla borde ta till sig. Tyvärr är verkligheten
inte sådan.
Jag
som tycker ovanstående är medlem i två countryklubbar och fortfarande
'aktiv' festivalbesökare m.m. Jag tycker som ni kan se, att KH i mångt och
mycket är ute och cyklar med sina frågor och påståenden. Det är
beklagligt, eftersom KH ju känd som en omdömesgill person och en person
som vet vad countrymusik är. Att ta till sig den moderna country och dess
vinklingar är inte fel och medför inte automatiskt att man som person
'släpper' den genuina countryn. Man försöker ta till sig det man gillar
och så 'lever' man med det. Alla människor kan ju inte tycka lika eller
ens lite lika. Inte minst när det gäller musik, som ju avnjuts i olika
doser och former, allt efter egna känslor just i detta nuet. Känslor och
miljöer och yttre påverkningar är mycket betydelsefulla vid avnjutandet av
musik över huvud taget, inte minst countrymusiken.
MVH
tecknar jag
Kjelle Selsmark
Kære
alle
Først
vil rose Janne for hans store indsats for countrymusikken, bla gennem
dette nyhedsbrev.
Jeg
føler dog, jeg bliver nødt til at blande mig i debatten omkring ny og
traditionel countrymusik. Og lad mig slå fast, at nedenstående KUN er
udtryk for MIN subjektive holdning.
Et ord,
som jeg synes mangler her, er "respekt".
Respekt for hinanden. Respekt for hinandens meninger og holdninger. Og her
er det efter min bedste overbevisning, de "traditionelle", der halter
bagefter. I bliver nødt til at se ud over jeres egen næse og acceptere, at
verden drejer rundt uden om jer og ikke jer der drejer rundt om den.
Og hvem
"bestemmer" hvad der er ny og gammel country?? Det må da også være en
individuel betragtning??
Jeg er
ikke helt klar over, hvor gode kår countrymusik har i Sverige?? I Danmark
har den det ikke let. Og denne fuldstændig tåbelige "krig" gør det absolut
ikke bedre. Hvorfor ikke acceptere/respektere hinanden og i stedet gå i
fælles front for at udbrede genren til flest mulige??
Tillad
mig at citere tre ting fra et tidligere indlæg:
1. Man
ser ikke tilhængere af rock fra 50-tallet rakke ned på den rockmusik man
hører i dag.
2. Da
Outlaws kom frem blev det anset for at være rockmusik. I dag bliver det
betegnet som traditionel country.
3. De
(unge?) som stifter kendskab med den nye countrymusik (og kan lide
det) bliver måske nysgerrige og begynder at lytte til traditionel country
for at finde ud af hvor genren stammer fra. Dermed får den stil et større
antal lyttere/CD-købere.
Altså,
at der er benefit for ALLE.
Tillad
mig også at stille et eksempel op: To svenske mænd står og snakker om
biler:
Mand1: "Jeg
synes SAAB er den bedste bil"
Mand2: "Jeg
kan ikke lide SAAB, jeg synes Volvo er den bedste bil".
Hvem har
ret?? Og, er der nogen som har RET til at fortælle hvem??? Skal man ikke i
stedet glæde sig over, at begge har købt en SVENSK bil? Og mon så ikke
alle til sidst "benefitter" af det??
En
uomtvistelig ting er endvidere, at den moderne country sælger mange flere
CD'er end den traditionelle. Der er også flere publikummer til deres
koncerter.
Måske er
vi bare her i Skandinavien, 20 år bagefter (som sædvanligt, fristes man
næsten til at sige) USA ??
Hvor genren stammer fra.
Er vi
ikke bare for konservative og gammeldags??
Hvis man
kigger på publikummet til t. ex. en Keith Urban koncert, er der rigtig
mange unge mennesker. MEN, der er altså også mange, som er over 50. DET
vil man sjældent opleve her i Skandinavien. Norge, Sverige og Danmark har
alle talentfulde, unge, moderne countrymusikere/countrybands. Ved at
støtte dem, støtter man sig selv, ny country eller gammel country.
Til
sidst har jeg tilladt mig at linke til de to countrybands jeg spiller i.
Det ene moderne, det andet mere traditionel. Fordi,
jeg kan ikke se, hvorfor det ene udelukker det andet??
Lad os
stå sammen..........
Venlig
hilsen, Jørgen Rosengren (yep, it's Swedish ) Danmark
www.myspace.com/countryexpressen
www.y-b-s.dk (eller:
www.myspace.com/youngblackandsilver )
STORY
BEHIND THE SONG
A lot of hit songs were written from actual slices of life and according
to Bill Anderson, Charlie Louvin’s 1965 hit, “Think
I’ll Go Somewhere And Cry Myself To Sleep,”
was one of those tunes!
Bill commented, “I’ve lived every minute of that song. I wrote that in an
eight dollar motel room near the airport in Atlanta, Georgia. Every word
of that song is true. I lived that song. I don’t live all my songs but I
did that one. If I lived them all I’d be 400 years old. I’d write a line
and I’d cry awhile and I’d write another line and I’d cry some more. I
won’t go into detail about it but it was a pretty emotional night for me.”
Hello
fellow players,
Our
featured steel player this week is a player who we cannot let fall into
the cracks of yesteryear. This man must be remembered for the great
things he has done. Just because he’s retired now, doesn’t mean we
shouldn’t remember the great Weldon Myrick. Many years as staff steel
guitarist on the Grande Ole Opry and one of Nashville’s premier studio
musicians, Weldon has spread his talent near and far.
I met
Weldon in 1965 while I was screaming down the interstate in my ’65
Corvette Stingray convertible. It was a hot sunshiny day and while
speeding under an underpass in eastern Virginia, out of the right of my
eye I noticed a Cadillac Fleetwood parked with a two-wheel enclosed
utility trailer behind it.
Wondering
if this could be a band in trouble, I locked up the brakes, put it in
reverse and backed up to the Cadillac. I got out of my car, walked up to
the Fleetwood and looked inside. There were six people uncomfortably
asleep. I pecked on the driver’s window, the window came down and I asked
if there was anything I could do to help and asked who they were. Little
did I know that all six of these guys were soon to be dear lifetime
friends.
I asked,
“Are you a band?”
The
gentleman in the middle of the front seat looked at me and said, “Yes.
We’re from the Grande Ole Opry. My name is Bill Anderson.”
I said,
“Great. I’m Bobbe Seymour, a steel guitar player and who is your steel
player?”
Bill
replied, “Weldon Myrick. That’s him in the back. Shake hands with him.”
A year
later upon my move to Nashville, Weldon became a very close neighbor, a
fellow motorcycle rider and 428 Cobra Mustang drag racing buddy. It
wasn’t too long before Weldon and I were doing recording sessions together
for Mercury Records. One of the artists was Mickey Newberry, the composer
of such songs as “American Trilogy”, “She Even Woke Me Up To Say Goodbye”,
“Just Dropped In To See What Condition My Condition Was In” and on and on.
Soon, I
went to work with Connie Smith’s road band and had to copy all of the
incredible Weldon Myrick steel guitar work that he did with her. Songs
like “I’ll Come Running”, “Once A Day”, “Too Many Rivers” etc.
Weldon
also recorded with the Pointer Sisters and was praised by musicians the
world over for his intro on the smash pop hit “Fancy”.
We also
worked some things together on the Opry, duplicating violins for string
sections with Sonny Burnett and Stu Basore, using Fuzztones and Echoplexes.
Everyone listening to the Opry thought it was a 24 piece string section.
Weldon is
in the Steel Guitar Hall of Fame in Texas and in St. Louis. His
personality is very pleasant, laid back and private. He believes deeply
in justice and honesty and was a policeman in Big Springs, Texas for
several years. Today Weldon is a happy homebody and still playing a
Saturday night job for fun in Goodlettsville, Tennessee. He’s a wonderful
person who has had an incredible career in steel guitar and country music.
I have
been getting many requests from around the United States from people
wondering if I know of steel guitar teachers in their area so I’m asking
for everybody’s help as I am going compose a list of steel teachers around
the USA and make it available to all. People like the famous Buddy
Charlton in the northern Virginia area, Don Curtis in St. Louis, Maurice
Anderson in Dallas, Doug Jernigan and Mike Sweeney in the Nashville area,
Doug Seymour in western New York, etc. Please help me fill in other areas
in the United States. It’s a shame that people want to learn to play,
others want to teach and they are having trouble finding each other.
Let’s all help them get together. Get me the names and locations of
teachers and how to contact them.
Next
weeks newsletter will cover how age affects your playing, good and bad and
I will be explaining how I write the newsletter and where the ideas come
from. The featured steel guitarist will be the young hotshot Chad Udeen,
currently playing for Gary Allen.
The new
GFI Expo, singles and doubles, are leaving here as fast as we can get them
in. Everyone is astounded with the beauty and playability of this new
model from a great old brand. If you’re anywhere around, come by and play
one. There seems to be no question with anyone anywhere that GFI is by
bar the fastest selling steel guitar made today.
Your buddy, Bobbe
Hej alla glada!
Som ni kanske känner jag till släpper jag min debutskiva på Bonnier
Amigo nu den 19 september. Skivan heter Siberia och jag som artist heter
Krantz.
Missa inte releasefesten på:
Pusterviksteatern, Göteborg den 24 September
Debaser slussen, Stockholm den 25 September
Inkonst, Malmö den 26 September
För er som vill förhandsboka skivan så skickar jag härmed följande länkar,
Det går även bra att beställa och lyssna på den från min hemsida:
J
Besök gärna:
www.thekrantz.se
www.myspace.com/thekrantz
Tack
för er uppmärksamhet. Kram, Richard.
OBS! Det här handlar om experimentell jazzmusik på steel som kan
avlyssnas på Richards hemsida. JL
Där slutar detta långa Nyhetsbrev för denna gång! Vi hörs!
Janne Lindgren |
